Årets topptursdag tillika säsongsavslutning på Åreskutan låg något senare än vad den oftast gör, vilket medförde en viss oro för att den sommarlika värmen i början av månaden skulle ställa till det snölägesmässigt. Så visade sig dock inte bli fallet – visserligen hade det smält mycket, men som vanligt rådde mer eller mindre full vinter bara man kom upp en bit, med allt mer vårlika förhållanden längre ner, inklusive porlande bäckar.

Fyra deltagare anträdde uppstigningen från Ullådalen i strålande solsken och bara svag vind och med de förutsättningarna kändes det konstigt att de enda andra vi såg till på berget i början var två SLAO-skotrar. Underlaget var dock fortfarande ganska hårt på västsidan, där solen ännu inte kommit åt, så vi bestämde oss för att gå direkt mot toppen istället för att ta ett åk i Tväråvalvet på vägen.

Molnfri start

Här hade det smält på bra

Gassigt i solen

Vida vyer

En första rast togs i den stekande solen en kort sträcka från kabinbanans bergstation och sedan bar det iväg uppåt igen, nu i ökande molnighet. Det är inte alla år vi faktiskt når upp till Skutans topp, evenemangets namn till trots, men detta – liksom det förra – var ett av dem.

Toppen i sikte

Snöfritt i dalen

Sista biten upp

Nästan uppe

På toppen

Efter en lite mer uttalad matpaus bar det iväg ner mot Solravinen, där snön var riktigt fin och låg i stora sammanhängande fält. Det hade nu mulnat på så ljuset var inte det allra bästa, men då allt var så slätt och fint gjorde det inte så mycket. Nästa uppfärd tillbaka mot toppen innebar lite barfläckskorsning och innan vi nådde hela vägen upp vek vi av ned mot tusenmetern för nästa åk. Detta var en ny linje som vi inte riktigt visste hur den skulle te sig, men den visade sig vara riktigt fin även den.

Hur brant är det egentligen?

Förbi klippan…

…ner i grytan

Upp igen

Lite barmark får man räkna med

Dagens tredje klättring var kortare och gick bara snett upp under kabinlinan mot Störtloppet. Här kostade vi på oss ytterligare en matpaus samtidigt som himlen ljusnade igen, innan vi tog lite extra höjd och förberedde oss för att åka hela vägen ner till byn. Nu hade solen kommit fram och vi fick även några doppar regn på oss när vi susade ner i den forna pistens allt puckligare sockersnö. Från Olympiaplatån och ner var det mer smuts och några pistmaskinsvägar att hantera, men glidet var finfint och det gick att åka hela vägen ner till parkeringen och den ena bilen som vi lämnat där.

Sista uppstigningen

Fin piståkning tidpunkten till trots

Två gånger telis

Runt kröken

Oväntat terränghinder

Full fart i smutsig snö

Ännu ett telispar

I och med detta är klubbens aktiviteter för säsongen över och det enda som återstår är årsmötet framme i juni, som vi återkommer med mer information om. Tack för den här vintern och på återseende till nästa!

Det har varit en riktigt lång säsong men nu är den på upphällningen – och som alltid avslutar vi med en topptursdag på Åreskutan!

I år äger denna begivenhet rum lördag 11 maj och på klassiskt manér samlas vi i Björnänge kl. 08.30. Sedan blir det troligen Ullådalen och uppåt, men exakt vad vi gör beror som alltid på väder och snöläge.

Under topptursdagen välkomnar vi alla som vill delta, medlem som icke-medlem, under hela dagen eller delar av den – liksom dem som prompt vill låsa fast hälen – så det är med andra ord fritt fram att bjuda med skidkompisar!

Mer information »

Det var en rekordliten grupp som hade letat sig till Björnänge på lördagsmorgonen, men vi lät oss inte nedslås av det utan valde istället att utnyttja det finfina vädret till en regelrätt topptur på Åreskutan, som alltjämt lyste vit.

På väg upp…

…från Ullådalen

Vägen upp var pistad

Sol med halo

Efter en förmiddagsfika på vägen upp nådde vi så småningom toppen, vilket är första gången på flera år som vi nått så högt under topptursdagen – namnet till trots. Första åket kunde så slutligen göras på en fin yta som ingen i gruppen åkt förut, men som vi sett och blivit intresserade av under uppfärden. Efter lite letande hittade vi till insteget och fick sedan ett riktigt bra och långt åk hela vägen ner i Tväråvalvet.

Inbäddad bergstation

Gondolfritt

Sista biten upp

Åredalen breder ut sig

Hitta skärmflygaren!

Första åket anträds

Därefter blev det två mer klassiska men icke desto mindre härliga Tväråvalvsåk i allt smörigare snö innan det var dags att glida ner mot Ullådalen igen i den tilltagande värmen. Det blev en härlig dag i bästa vårvintertappning!

Upp igen

Kallsjön från Valvets topp

Fler spår lagda

Sista åket

Slut för idag

Detta var också klubbens sista skidarrangemang för den här säsongen. Vi ses nästa vinter!

Jodå, det blir Skutan i år igen, närmare bestämt nu på lördag 6 maj. Samling vid Ica Björnänge kl. 08.30 i vanlig ordning, sen följer vi snön och väderleken.

Turen är öppen för alla som vill delta, under hela eller delar av dagen, oavsett om man är medlem eller inte – eller har en sån där knepig hälbindning – så bjud gärna med en kompis eller två!

Mer information »

Det verkar ha gått troll i väderprognoserna för våra aktiviteter den här säsongen, för även inför topptursdagen såg det illa ut med hård vind och nederbörd. Sex skidåkare, varav en med fast häl, hade dock trotsat förutsättningarna och efter en kort överläggning vid morgonsamlingen bestämde vi oss för att skippa Ullådalen, Tväråvalvet och Skutan helt och hållet och drog istället vidare till Tegefjäll, där vi räknade med att kunna hitta lite mer skydd. Vädret var egentligen rätt bra i grunden, med mycket sol och blå himmel, så det gällde bara att pricka hålen mellan snöbyarna och söka lä från nordvästvinden resten av tiden.

Med hjälp av ”lämna en bil i botten”-tricket började vi turen vid toppen av vägen och traskade ledigt uppför genom den utglesade skogen och det intilliggande liftspåret till foten av Tyskhuvudet, där snön var lovande mjuk. Vi siktade på den första avsatsen som nåddes utan problem, men väl uppe tog vinden i för fulla muggar, så en välplacerad liten grandunge fick stå för skyddet under avhudningen. Precis då drog en av de täta snöbyarna in, så det var bara att vänta några minuter till nästa solfönster öppnade sig, något som underlättades av SMHI:s realtidsradarbilder.

Första stegen

Upp på Tyskhuvudet

Utsikt över Åredalen

Då väntar vi

Det blev ett riktigt bra första åk ner till liften, där bara den första svängen precis på krönet var lite hård, annars var det mjukt och fint för hela slanten. Därefter fortsatte vi ned halvvägs i pisten, med fortsatt riktigt bra före (och lite publik) innan vi satte oss ner för en första fikarast i ett soligt och nästan vindstilla skogsbryn. Bra start!

Första biten

Andra biten

Vi följde sedan Vildmarksstigen upp och hamnade i en rejäl snöby på vägen, men det lättade lagom till att vi nådde kalfjället, så snart var vi uppe vid grandungen igen. Denna gång fortsatte vi uppåt i ravinen, på behörigt avstånd från den imponerande hängdrivan som kalvat stora klossar, och vände skidspetsarna nedåt när vi nått dess slut. I början var det väl flackt, men sedan blev det lite bättre innan vi hamnade i mer gamla rasrester som skumpade till det ordentligt.

Jättetätt snöfall…

…längs Vildmarksstigen

Upp i himlen

De här vill man inte hamna under

Ner i ravinen

Nästa brantare parti utgjordes av riktigt slaskig snö bredvid en forsande bäck, med naturliga hinder i form av stenar och buskar, och sedan vek vi in i skogen för att komma tillbaka till huvudspåret. Där inne hade det tinat på bra, så lite gräs- och ljungkänning blev det innan vi kom ut i toppen av det hygge vi hade siktat på. Där hade också solen tagit hårt, så det var inga stora marginaler mellan stock och sten, men nog gick det att åka även där alltid.

Mjukt och vårigt…

…med rinnande vatten intill

Mer vårkänslor på väg mot hygget

Precis åkbart

Liftspåret utgjorde åter uppväg och när vi nådde toppen satte vi oss ned på café WigWams utebord för ett andra fika. Därefter fortsatte upp till grandungen igen och snön i kalfjällssluttningen var nu en helt annan än förra gången på grund av all påfyllning som kommit. Det blev ännu ett fint åk ner till liften och därefter i pisten till botten av Vildmarksstigen, som begagnades uppåt ytterligare en gång.

Fika #2

Nya spår

Nära älg-upplevelse

Bara våra spår

Nu var det dags för sista åket och denna gång nöjde vi oss med att gå upp till trädgränsen ungefär halvvägs upp till avsatsen, för att lägga nya spår i en hittills oåkt yta längre åt skier’s right. Efter ytterligare en radarstödd väntan på ett solfönster fick vi ett riktigt kanonåk och sedan var det bara att bränna hela pisten ner till botten, efter att vi kört ännu en orörd linje i den ytterst glesa skogen längst upp. Det var riktigt smörigt hela vägen ner, men utan sugeffekt, och den allra sista biten var skral nog att den förmodligen inte längre är åkbar nu.

Löst och fint

Bevis för en rolig dag

Vår i dalen

”Vältajmat” var ordet för dagen och vi fick åter ett bevis för att det alltid går att hitta bra åkning nånstans – vilket den här gången inte var på Åreskutan, särskilt inte dess västsida – och att situationsanpassad skidåkning gäller på alla nivåer. Tack för i år!

ÖTC bjuder enligt ”same procedure as every year, James”-principen åter in till säsongsavslutning med topptur på Åreskutan lördag 7 maj! Vi samlas i Björnänge på morgonen och tar oss sedan vidare dit där snön är bäst för dagen. Om såväl intresse som väderförutsättningar finns kan det även bjudas på gemensam grillning efter turen.

Alla som vill får delta, under hela eller delar av dagen, oavsett medlemsstatus eller bindningstyp, så ta med en kompis och häng på!

Mer information »

Även i år var det helvintriga förhållanden på Skutan under topptursdagen, även om snön inte var lika djup som ifjol. Det vanliga alpin­träningslägret hade dragit igång en timme tidigare än vanligt den här gången, så vi fick ingen lifthjälp nerifrån Ullådalen i år heller.

Åtta bergsbestigare, varav en med konstiga häldelar på sina bindningar, satte därför av uppför backarna för egen maskin i växlande sol och svag vind. När vi kom till Stendalen där ungdomarna höll till kunde vi smygåka liften där, men sedan var det hudar på igen innan det var dags för första åket, som dock föregicks av dagens första fikarast.

Då går vi

Draghjälp i sikte

På väg mot fikat

Olämpligt nog drog det ihop till snöby lagom till att vi skulle köra, så det blev till att åka helt på känn då kontrasten var lika med noll. Snön var ändå rätt bra, så bara man vågade stå på och lita på skidorna så var det inte så pjåkigt. Därefter klättrade vi upp i Tväråvalvet och vek av mot Västerskutan, för att testa en linje på dess baksida som vi tidigare bara använt för att gå uppåt, men som nu hade rätt aspekt utifrån rådande förhållanden.

Blunda och kör

Knata på…

…mot toppen av Valvet…

…och baksidan av Västerskutan

Detta visade sig vara ett riktigt lyckokast, för inte nog med att linjen ifråga bjöd på riktigt fin, kall lössnö, solen hade dessutom vågat sig fram igen och vi hade full sikt i hundratals meter. Ett äkta kanonåk!

Övre delen

Nedre delen

Bevis för eftervärlden

Efter fikarast nummer två i solen på en liten barfläck gick vi därför tillbaka upp och körde samma sluttning en gång till, med minst lika bra utfall. Sedan vände vi västerut och klättrade upp norr om Västerskutans topp i allt finare väder.

Gott om plats

Mjukt i snön, som sagt

Hela åket (nästan)

Uppe på krönet blåste det friskt och snön var hård och valkig, men i en sänka en bit ner var det mjukt och fint, om än inte lika djupt som på baksidan. Vi arbetade oss stegvis tillbaka mot Ullådalen och fick totalt tre våriga åk med ökad smörighet innan det var dags att börja staka för att återträda hemfärden längs med kraftledningen, nu i mestadels klart väder.

Bökig start…

…men bättre fortsättning

På’t igen

Sista hanget

Vacker avslutning

Så här i maj kan man ofta räkna med aprilväder, månadens namn till trots, men inte nödvändigtvis med kallsnö av sådan kvalitet som vi bjöds på denna gång. Då kan man tåla nån snöby mellan varven, för det blev verkligen en toppendag!

Våren har gjort stora framsteg i låglandet, men uppe till fjälls ligger snön ännu vit. Detta tänker vi som vanligt utnyttja till en topptursdag tillika säsongsavslutning på Skutan efter att Åreliftarna stängt och som precis lika vanligt utgår vi ifrån att vi kommer att mötas av såväl strålande sol som ljum bris.

I år går turen av stapeln på lördag 8 maj och vi träffas som brukligt vid Ica Björnänge kl. 08.30 för uppsamling. Blir det finväder vankas det även utomhusgrill på eftermiddagen, på klubbens bekostnad.

Alla är välkomna att delta när som helst under dagen, medlem eller inte, men för att vi inte ska åka ifrån någon på parkeringen vill vi att alla anmäler sitt deltagande senast torsdag 6 maj. I övrigt gäller samma rekommendationer som alla kan utan och innan vid det här laget, men vi kan passa på att understryka att detta är en utomhusaktivitet rakt igenom.

Mer information »

Kalendern säger vår, men detta är något som har gått Åreskutan med vänner helt förbi. Det hör visserligen inte till ovanligheterna att det finns gott om snö kvar uppe på höjd vid den här tiden, men det är förmodligen någon form av rekord i år. Säsongens upplaga av topptursdagen bjöd på vita vidder och sluttningar så långt ögat nådde – och dessutom idel kallsnö, med lite färskt puder till på köpet. Wow!

14 toppturssugna deltagare (varav vissa med konstiga bindningar…) samlades i Björnänge i strålande sol och for efter ett logistiskt depåstopp vid VM8:an vidare upp till Ullådalen för turens start. På grund av rådande läge var det inget träningsläger i år och därför gick det inga liftar, så vi (och en hel del andra) hudade på och började traska uppåt. Vid det här laget hade moln börjat driva in och ju högre vi kom desto mulnare blev det. Det var dock ingen vind att tala om och sikten var fullgod, så det var riktigt bra gångförhållanden, även om ett riktigt snörusk var på rask ingång från Norge.

Ingen hjälp i år heller

På väg upp…

…från Ullådalen

Skäckerfjällen bakom Västerskutan

Vi inledde dagens åkning med ett långt och fint åk ner i Tväråvalvet, i vad som annars skulle varit en pist men som nu helt enkelt var en slät yta täckt av finfin snö. En perfekt start! Efter en kortare fikarast nere i dalen bar det av uppåt igen, denna gång rakt upp i valvet. Snön hade nu börjat falla, men än så länge var det rätt beskedligt och sikten var fortsatt bra.

Första åket!

Alla på en gång

Väl uppe i sadeln vek vi av upp mot Västerskutan, men vi kom aldrig ända upp på grund av en kraftigt tilltagande vind med tillhörande snödrev. Istället skråade vi ut på fjällets sydsida och fick sedan ett väldigt spännande åk i närmast obefintlig sikt men med fantastisk snö och många höjdmeter. En riktigt brant konvex passage blev något av en utmaning utan några som helst kontraster i synfältet, men det gick fint det med. Lite äventyr ska det vara.

Upp igen

Inga kontraster…

…men härlig snö

Nästa etapp bestod i att följa Tväråvalvsliftarna hela vägen upp, där sikten åter blev sämre (och vinden starkare) ju högre vi kom. Uppe vid toppstationerna för kabinbanan och gondolen såg man knappt mellan byggnaderna, som var insvepta i tjocka isformationer. Ingen vår här, inte! Kabin berg var trots praxis stängd överallt, så vi sökte istället skydd vid gondolen för dagens andra fika.

Tredje gången gillt

Gondolens bergstation

Kabinbanans bergstation

Efter lite diskussioner kring huruvida vi skulle försöka invänta bättre sikt satte vi åter på oss skidorna och gjorde oss redo för nedfärd mot Åre by – och just då bröt en beslöjad sol igenom och visade vägen. Tajming! Vi satte därför av nerför Störtloppet, där den första biten var en dimhöljd historia med knapp (men tillräcklig) sikt. Det är inte ofta man kan åka offpist-i-pist i Åre, så det var bara att passa på.

Genom dimman

Skidvård i fält

Ungefär halvvägs ner till gondolens dalstation sprack molnen upp och vi såg hela vägen ner i dalen, så då var det bara att köra! Snön var fortsatt av mycket hög kvalitet och vi var helt ensamma på den här sidan berget. När snön till slut började bli sugig tog vi oss över till Gästrappet där den myckna konstsnön gav bättre glid, även om den hunnit bli rätt smutsig och gropig vid det här laget. I tilltagande regn lade vi så våra sista svängar och satte punkt för en spännande och mycket omväxlande dag.

Titta, sikt!

Slätt i pisten…

…med bara våra spår

Det gäller att utnyttja varena meter

Ja, det var det. Vi ses nästa säsong – eller på ett snötäckt fjäll framöver då det lär gå att åka skidor länge än!

Ja, nu innehåller ju ett skidår förhoppningsvis fler än en (1) topptursdag, men vi syftar här på vår traditionella säsongs­avslutnings­aktivitet. Det är ju lite märkliga förhållanden ute i samhället i stort just nu, men ute på fjället finns såväl massor av snö som massor av utrymme, så vi kör på och räknar kallt med att inte locka fler än 50 deltagare ändå.

Datumet är lördag 9 maj, då vi träffas vid Ica Björnänge kl. 08.30 för uppsamling. Vi säger som vanligt att slutmålet inte är bestämt, men då vi i princip alltid hamnat på Åreskutan i alla fall kan man nog lugnt räkna med att så blir fallet även i år… 🙂

Blir det finväder vankas det även utomhusgrill på eftermiddagen, på klubbens bekostnad. Alla är välkomna att delta när som helst under dagen, medlem eller inte, men för att vi inte ska lämna någon därhän på parkeringen vill vi att alla anmäler sitt deltagande senast torsdag 7 maj.

Väl mött i vårsolen!

Mer information »