Det var en rekordliten grupp som hade letat sig till Björnänge på lördagsmorgonen, men vi lät oss inte nedslås av det utan valde istället att utnyttja det finfina vädret till en regelrätt topptur på Åreskutan, som alltjämt lyste vit.
På väg upp…
…från Ullådalen
Vägen upp var pistad
Sol med halo
Efter en förmiddagsfika på vägen upp nådde vi så småningom toppen, vilket är första gången på flera år som vi nått så högt under topptursdagen – namnet till trots. Första åket kunde så slutligen göras på en fin yta som ingen i gruppen åkt förut, men som vi sett och blivit intresserade av under uppfärden. Efter lite letande hittade vi till insteget och fick sedan ett riktigt bra och långt åk hela vägen ner i Tväråvalvet.
Inbäddad bergstation
Gondolfritt
Sista biten upp
Åredalen breder ut sig
Hitta skärmflygaren!
Första åket anträds
Därefter blev det två mer klassiska men icke desto mindre härliga Tväråvalvsåk i allt smörigare snö innan det var dags att glida ner mot Ullådalen igen i den tilltagande värmen. Det blev en härlig dag i bästa vårvintertappning!
Upp igen
Kallsjön från Valvets topp
Fler spår lagda
Sista åket
Slut för idag
Detta var också klubbens sista skidarrangemang för den här säsongen. Vi ses nästa vinter!
Jodå, det blir Skutan i år igen, närmare bestämt nu på lördag 6 maj. Samling vid Ica Björnänge kl. 08.30 i vanlig ordning, sen följer vi snön och väderleken.
Turen är öppen för alla som vill delta, under hela eller delar av dagen, oavsett om man är medlem eller inte – eller har en sån där knepig hälbindning – så bjud gärna med en kompis eller två!
Det verkar ha gått troll i väderprognoserna för våra aktiviteter den här säsongen, för även inför topptursdagen såg det illa ut med hård vind och nederbörd. Sex skidåkare, varav en med fast häl, hade dock trotsat förutsättningarna och efter en kort överläggning vid morgonsamlingen bestämde vi oss för att skippa Ullådalen, Tväråvalvet och Skutan helt och hållet och drog istället vidare till Tegefjäll, där vi räknade med att kunna hitta lite mer skydd. Vädret var egentligen rätt bra i grunden, med mycket sol och blå himmel, så det gällde bara att pricka hålen mellan snöbyarna och söka lä från nordvästvinden resten av tiden.
Med hjälp av ”lämna en bil i botten”-tricket började vi turen vid toppen av vägen och traskade ledigt uppför genom den utglesade skogen och det intilliggande liftspåret till foten av Tyskhuvudet, där snön var lovande mjuk. Vi siktade på den första avsatsen som nåddes utan problem, men väl uppe tog vinden i för fulla muggar, så en välplacerad liten grandunge fick stå för skyddet under avhudningen. Precis då drog en av de täta snöbyarna in, så det var bara att vänta några minuter till nästa solfönster öppnade sig, något som underlättades av SMHI:s realtidsradarbilder.
Första stegen
Upp på Tyskhuvudet
Utsikt över Åredalen
Då väntar vi
Det blev ett riktigt bra första åk ner till liften, där bara den första svängen precis på krönet var lite hård, annars var det mjukt och fint för hela slanten. Därefter fortsatte vi ned halvvägs i pisten, med fortsatt riktigt bra före (och lite publik) innan vi satte oss ner för en första fikarast i ett soligt och nästan vindstilla skogsbryn. Bra start!
Första biten
Andra biten
Vi följde sedan Vildmarksstigen upp och hamnade i en rejäl snöby på vägen, men det lättade lagom till att vi nådde kalfjället, så snart var vi uppe vid grandungen igen. Denna gång fortsatte vi uppåt i ravinen, på behörigt avstånd från den imponerande hängdrivan som kalvat stora klossar, och vände skidspetsarna nedåt när vi nått dess slut. I början var det väl flackt, men sedan blev det lite bättre innan vi hamnade i mer gamla rasrester som skumpade till det ordentligt.
Jättetätt snöfall…
…längs Vildmarksstigen
Upp i himlen
De här vill man inte hamna under
Ner i ravinen
Nästa brantare parti utgjordes av riktigt slaskig snö bredvid en forsande bäck, med naturliga hinder i form av stenar och buskar, och sedan vek vi in i skogen för att komma tillbaka till huvudspåret. Där inne hade det tinat på bra, så lite gräs- och ljungkänning blev det innan vi kom ut i toppen av det hygge vi hade siktat på. Där hade också solen tagit hårt, så det var inga stora marginaler mellan stock och sten, men nog gick det att åka även där alltid.
Mjukt och vårigt…
…med rinnande vatten intill
Mer vårkänslor på väg mot hygget
Precis åkbart
Liftspåret utgjorde åter uppväg och när vi nådde toppen satte vi oss ned på café WigWams utebord för ett andra fika. Därefter fortsatte upp till grandungen igen och snön i kalfjällssluttningen var nu en helt annan än förra gången på grund av all påfyllning som kommit. Det blev ännu ett fint åk ner till liften och därefter i pisten till botten av Vildmarksstigen, som begagnades uppåt ytterligare en gång.
Fika #2
Nya spår
Nära älg-upplevelse
Bara våra spår
Nu var det dags för sista åket och denna gång nöjde vi oss med att gå upp till trädgränsen ungefär halvvägs upp till avsatsen, för att lägga nya spår i en hittills oåkt yta längre åt skier’s right. Efter ytterligare en radarstödd väntan på ett solfönster fick vi ett riktigt kanonåk och sedan var det bara att bränna hela pisten ner till botten, efter att vi kört ännu en orörd linje i den ytterst glesa skogen längst upp. Det var riktigt smörigt hela vägen ner, men utan sugeffekt, och den allra sista biten var skral nog att den förmodligen inte längre är åkbar nu.
Löst och fint
Bevis för en rolig dag
Vår i dalen
”Vältajmat” var ordet för dagen och vi fick åter ett bevis för att det alltid går att hitta bra åkning nånstans – vilket den här gången inte var på Åreskutan, särskilt inte dess västsida – och att situationsanpassad skidåkning gäller på alla nivåer. Tack för i år!
ÖTC bjuder enligt ”same procedure as every year, James”-principen åter in till säsongsavslutning med topptur på Åreskutan lördag 7 maj! Vi samlas i Björnänge på morgonen och tar oss sedan vidare dit där snön är bäst för dagen. Om såväl intresse som väderförutsättningar finns kan det även bjudas på gemensam grillning efter turen.
Alla som vill får delta, under hela eller delar av dagen, oavsett medlemsstatus eller bindningstyp, så ta med en kompis och häng på!
Även i år var det helvintriga förhållanden på Skutan under topptursdagen, även om snön inte var lika djup som ifjol. Det vanliga alpinträningslägret hade dragit igång en timme tidigare än vanligt den här gången, så vi fick ingen lifthjälp nerifrån Ullådalen i år heller.
Åtta bergsbestigare, varav en med konstiga häldelar på sina bindningar, satte därför av uppför backarna för egen maskin i växlande sol och svag vind. När vi kom till Stendalen där ungdomarna höll till kunde vi smygåka liften där, men sedan var det hudar på igen innan det var dags för första åket, som dock föregicks av dagens första fikarast.
Då går vi
Draghjälp i sikte
På väg mot fikat
Olämpligt nog drog det ihop till snöby lagom till att vi skulle köra, så det blev till att åka helt på känn då kontrasten var lika med noll. Snön var ändå rätt bra, så bara man vågade stå på och lita på skidorna så var det inte så pjåkigt. Därefter klättrade vi upp i Tväråvalvet och vek av mot Västerskutan, för att testa en linje på dess baksida som vi tidigare bara använt för att gå uppåt, men som nu hade rätt aspekt utifrån rådande förhållanden.
Blunda och kör
Knata på…
…mot toppen av Valvet…
…och baksidan av Västerskutan
Detta visade sig vara ett riktigt lyckokast, för inte nog med att linjen ifråga bjöd på riktigt fin, kall lössnö, solen hade dessutom vågat sig fram igen och vi hade full sikt i hundratals meter. Ett äkta kanonåk!
Övre delen
Nedre delen
Bevis för eftervärlden
Efter fikarast nummer två i solen på en liten barfläck gick vi därför tillbaka upp och körde samma sluttning en gång till, med minst lika bra utfall. Sedan vände vi västerut och klättrade upp norr om Västerskutans topp i allt finare väder.
Gott om plats
Mjukt i snön, som sagt
Hela åket (nästan)
Uppe på krönet blåste det friskt och snön var hård och valkig, men i en sänka en bit ner var det mjukt och fint, om än inte lika djupt som på baksidan. Vi arbetade oss stegvis tillbaka mot Ullådalen och fick totalt tre våriga åk med ökad smörighet innan det var dags att börja staka för att återträda hemfärden längs med kraftledningen, nu i mestadels klart väder.
Bökig start…
…men bättre fortsättning
På’t igen
Sista hanget
Vacker avslutning
Så här i maj kan man ofta räkna med aprilväder, månadens namn till trots, men inte nödvändigtvis med kallsnö av sådan kvalitet som vi bjöds på denna gång. Då kan man tåla nån snöby mellan varven, för det blev verkligen en toppendag!
Våren har gjort stora framsteg i låglandet, men uppe till fjälls ligger snön ännu vit. Detta tänker vi som vanligt utnyttja till en topptursdag tillika säsongsavslutning på Skutan efter att Åreliftarna stängt och som precis lika vanligt utgår vi ifrån att vi kommer att mötas av såväl strålande sol som ljum bris.
I år går turen av stapeln på lördag 8 maj och vi träffas som brukligt vid Ica Björnänge kl. 08.30 för uppsamling. Blir det finväder vankas det även utomhusgrill på eftermiddagen, på klubbens bekostnad.
Alla är välkomna att delta när som helst under dagen, medlem eller inte, men för att vi inte ska åka ifrån någon på parkeringen vill vi att alla anmäler sitt deltagande senast torsdag 6 maj. I övrigt gäller samma rekommendationer som alla kan utan och innan vid det här laget, men vi kan passa på att understryka att detta är en utomhusaktivitet rakt igenom.
Kalendern säger vår, men detta är något som har gått Åreskutan med vänner helt förbi. Det hör visserligen inte till ovanligheterna att det finns gott om snö kvar uppe på höjd vid den här tiden, men det är förmodligen någon form av rekord i år. Säsongens upplaga av topptursdagen bjöd på vita vidder och sluttningar så långt ögat nådde – och dessutom idel kallsnö, med lite färskt puder till på köpet. Wow!
14 toppturssugna deltagare (varav vissa med konstiga bindningar…) samlades i Björnänge i strålande sol och for efter ett logistiskt depåstopp vid VM8:an vidare upp till Ullådalen för turens start. På grund av rådande läge var det inget träningsläger i år och därför gick det inga liftar, så vi (och en hel del andra) hudade på och började traska uppåt. Vid det här laget hade moln börjat driva in och ju högre vi kom desto mulnare blev det. Det var dock ingen vind att tala om och sikten var fullgod, så det var riktigt bra gångförhållanden, även om ett riktigt snörusk var på rask ingång från Norge.
Ingen hjälp i år heller
På väg upp…
…från Ullådalen
Skäckerfjällen bakom Västerskutan
Vi inledde dagens åkning med ett långt och fint åk ner i Tväråvalvet, i vad som annars skulle varit en pist men som nu helt enkelt var en slät yta täckt av finfin snö. En perfekt start! Efter en kortare fikarast nere i dalen bar det av uppåt igen, denna gång rakt upp i valvet. Snön hade nu börjat falla, men än så länge var det rätt beskedligt och sikten var fortsatt bra.
Första åket!
Alla på en gång
Väl uppe i sadeln vek vi av upp mot Västerskutan, men vi kom aldrig ända upp på grund av en kraftigt tilltagande vind med tillhörande snödrev. Istället skråade vi ut på fjällets sydsida och fick sedan ett väldigt spännande åk i närmast obefintlig sikt men med fantastisk snö och många höjdmeter. En riktigt brant konvex passage blev något av en utmaning utan några som helst kontraster i synfältet, men det gick fint det med. Lite äventyr ska det vara.
Upp igen
Inga kontraster…
…men härlig snö
Nästa etapp bestod i att följa Tväråvalvsliftarna hela vägen upp, där sikten åter blev sämre (och vinden starkare) ju högre vi kom. Uppe vid toppstationerna för kabinbanan och gondolen såg man knappt mellan byggnaderna, som var insvepta i tjocka isformationer. Ingen vår här, inte! Kabin berg var trots praxis stängd överallt, så vi sökte istället skydd vid gondolen för dagens andra fika.
Tredje gången gillt
Gondolens bergstation
Kabinbanans bergstation
Efter lite diskussioner kring huruvida vi skulle försöka invänta bättre sikt satte vi åter på oss skidorna och gjorde oss redo för nedfärd mot Åre by – och just då bröt en beslöjad sol igenom och visade vägen. Tajming! Vi satte därför av nerför Störtloppet, där den första biten var en dimhöljd historia med knapp (men tillräcklig) sikt. Det är inte ofta man kan åka offpist-i-pist i Åre, så det var bara att passa på.
Genom dimman
Skidvård i fält
Ungefär halvvägs ner till gondolens dalstation sprack molnen upp och vi såg hela vägen ner i dalen, så då var det bara att köra! Snön var fortsatt av mycket hög kvalitet och vi var helt ensamma på den här sidan berget. När snön till slut började bli sugig tog vi oss över till Gästrappet där den myckna konstsnön gav bättre glid, även om den hunnit bli rätt smutsig och gropig vid det här laget. I tilltagande regn lade vi så våra sista svängar och satte punkt för en spännande och mycket omväxlande dag.
Titta, sikt!
Slätt i pisten…
…med bara våra spår
Det gäller att utnyttja varena meter
Ja, det var det. Vi ses nästa säsong – eller på ett snötäckt fjäll framöver då det lär gå att åka skidor länge än!
Ja, nu innehåller ju ett skidår förhoppningsvis fler än en (1) topptursdag, men vi syftar här på vår traditionella säsongsavslutningsaktivitet. Det är ju lite märkliga förhållanden ute i samhället i stort just nu, men ute på fjället finns såväl massor av snö som massor av utrymme, så vi kör på och räknar kallt med att inte locka fler än 50 deltagare ändå.
Datumet är lördag 9 maj, då vi träffas vid Ica Björnänge kl. 08.30 för uppsamling. Vi säger som vanligt att slutmålet inte är bestämt, men då vi i princip alltid hamnat på Åreskutan i alla fall kan man nog lugnt räkna med att så blir fallet även i år… 🙂
Blir det finväder vankas det även utomhusgrill på eftermiddagen, på klubbens bekostnad. Alla är välkomna att delta när som helst under dagen, medlem eller inte, men för att vi inte ska lämna någon därhän på parkeringen vill vi att alla anmäler sitt deltagande senast torsdag 7 maj.
Vi måste tyvärr meddela att årets topptursdag, som var planerad till den 4 maj, ställs in. Anledningen är att vi inte kunnat hitta någon som kan ta på sig att leda turen – och utan utsedd ledare kan klubben inte heller stå som arrangör för den. Tråkigt, men sant!
Skulle det däremot finnas intresse bland medlemmarna att genomföra turen/dagen på egen hand är det självfallet fritt fram att göra detta. Nyttja då vårt forum och/eller Facebooksida för att prata ihop er. Ullådalen brukar vara ett säkert kort som startpunkt, med Tväråvalvet och Blåstensgrytan som tänkbara mål.
Finns det andra förslag på säsongsavslutning, med eller utan skidåkning, tar vi gärna emot dem också!
Efter ett års snöplig bortavaro gjorde vårtopptursdagen nu comeback, inklusive grillkorven. Anmälningsläget var något flytande inför samlingen och det blev till slut fem glada skidåkare med varierande utrustning som gav sig av. Som vanligt var det träningsläger för alpinungdomar i Stendalen, men för första gången sedan, ja, någonsin blev vi förvägrade att nyttja liften i Ullådalen, så det blev stighudar på direkt.
Prognosen talade om lätt regn under förmiddagen, vilket tyvärr visade sig stämma, och de övre regionerna av Skutan låg inbäddade i moln – men samma prognos lovade även uppsprickande väder kring lunchtid. Vid toppen av första liften plockade vi upp två improviserade deltagare till och ju högre vi kom desto varmare blev det, med allt fler solgenombrott.
Ingen lifthjälp här inte
När regnet gör sig vackert
Effektivt avverkande av höjdmetrar
Ljusnande utsikter
Sista biten upp till Kabin berg var det dimma, ur vilken ett oväntat stort antal Holiday Club-gäster uppenbarade sig från Gondolen. Det bar sig inte bättre än att vi lunchade i värmestugan den här gången, men korven grillades ute i snön enligt konstens alla regler – och under tiden sprack molnen mycket riktigt upp och utsikten öppnade sig.
Dimmiga berget
Åredalen breder ut sig
Fånt ja en körv o.s.v.
Efter lunch lämnade vi liftfolket bakom oss och satte kurs mot toppen, som snabbt nåddes i och med all nylig korvenergi. Där uppe beundrade vi utsikten i solen ett kort tag och sade sedan adjö till Simon som for ner på framsidan, varefter resten av gruppen siktade mot Blåstensgrytan.
Hela gänget på toppen
Vida vyer
Nedfärden anträds
Där nere var snön mjuk och fin, även om man fick hänga bak en hel del för att kompensera för en betydande grad av sugighet, men det är smällar man få ta så här på våren. Vi fick en serie fina åk i följd i allt klarare väder och sedan bar det upp igen i strålande solsken!
Brant insteg…
…men bra slutresultat!
Klättringsdags igen
Vädret var dock högst ombytligt denna dag, så när vi stod på toppen av Tväråvalvet var det åter mulet, men sikten var fortsatt fri. Nästa åk blev i valvets innersta ränna, där snön var kanonfin, så det var bara att bränna lår hela vägen ner. Trötta och glada tog vi oss friheten att ta påtårsfika i ett Stendalen som nu låg helt öde. Till sist klättrade vi upp till toppen av Ullådalsbackarna och fick sedan ett långt och trevligt sista åk ner i den smältande pisten. En perfekt avslutning på en lång och härlig skiddag!
Full vinter…
…i Tväråvalvet
Den ljusnande framtid är vår
Tack för den här säsongen – och på återseende nästa vinter!