Klubbens andra resa till Hemavan bjöd på alla möjliga väder och fören – och hur mycket snö som helst, vilket var en välkommen förändring mot den skriande bristen på hemmaplan.
Som vanligt rekades det dagarna innan arrangemanget drog igång på riktigt, där förhållandena gick från kanonvinter till spöregn och storm. Snöytan försämrades markant under veckan, särskilt i skogen, så det var inte utan viss oro som de åtta deltagarna inledde 2025 års Free Heel Paradiso.
Det hade snöat och stormat hela torsdagen, så vi hade ändå förhoppningar om att kunna hitta fin samlad snö under fredagen. Gruppen satte av upp mot Mohtserevaajja ovanför byn men vinden visade sig obeveklig denna dag och sikten var det heller inte så gott ställt med, så det blev mer ett fjälläventyr i hårt vinterväder av utflykten. På hemvägen kunde vi dock få några sköna åk i mjuk snö i skogen, så det blev en bra avslutning innan den mycket väl förtjänade bastun hägrade.
Prognosen för lördagen såg bättre ut och dagen började mycket riktigt med solsken efter ännu en natts snöfall, så nu satsade vi på Gemken som gav oss så härliga åk ifjol. Vi var långt ifrån ensamma att anträda uppstigningen i bäckravinen, där snön denna gång låg både mjuk och djup, och såväl sol som vind skiftade fram och tillbaka. Delar av gruppen stretade på mot toppen och även om den inte nåddes på grund av hård vind och dålig sikt blev det riktigt långa åk i härlig mjuk snö, så det var bara att gå upp igen. Halva gänget passade även på att ta en extra sväng (eller snarare många extra svängar) i och mest intill bäckravinen efter dagens andra fika, för att riktigt maxa lössnön. Vilken revansch mot gårdagen!
Till söndagen hade det utlovats såväl hård vind som regn och åtskilliga plusgrader, men vi hade visst hopp om att föret i den glesa skogen vid Laxnäs som hade rekats under torsdagen skulle vara bättre. Det var det också – härligt vårsmör blandat med kallsnö högre upp – och till på köpet visade sig solen stora delar av dagen, med häftiga moln- och ljusspel längre bort, medan regnet helt lyste med sin frånvaro. Det blev därmed en riktigt bra avslutning som kändes ännu bättre då vi hade befarat betydligt jobbigare förhållanden. Ibland är man glad att ha fel.
Så, två riktigt bra dagar av tre är inte fy skam och det står fortsatt klart att Hemavanområdet har jättestor potential för klubbresor. Vi börjar upptäcka fler och fler ställen att återbesöka och det finns hur mycket som helst kvar att utforska. Vi ses väl nästa år?