En helg i februari drog ett gäng ÖTC:are till undangömda Almdalen i nordvästra Jämtland för att se vad som där kunde finnas i åkväg. Platsen är känd, bland dem som känner den, för fin och mycken snö, men det nyliga tövädret i kombination med en riktigt blåsig prognos hade höjt orosnivån betydligt. Hur skulle det bli?

Almdalen ligger 9 km från närmsta väg, så det blev till att packa pulkan och sedan skida hela vägen fram, som dock lyckligtvis är mest platt. Det blev en mastig start på fredagseftermiddagen med ankomst i det allra sista skumma kvällsljuset, men vad gör man inte för telemarken och chansen till oåkt snö? För snö fanns det i mängder.

Äntligen framme

Under fredagskvällen och natten mot lördagen snöade det en del, men framför allt drev det mycket i den tilltagande vinden. På lördag morgon var det dock rätt fint väder, med en hel del sol och god sikt, och vinden var visserligen fortfarande betydande men fullt hanterbar. Efter en effektiv klättring uppför Grubbfjället till en vacker krater, med sjö och allt, började gruppen beta av fjällsidorna en efter en. I vanlig ordning gällde det att hitta rätt aspekt utifrån vinden och visst fanns där fin lössnö att uppbåda – helt utan konkurrens, tidigare eller nuvarande. Åken var kanske inte de längsta, men fina ändå.

Ut på tur, aldrig sur

Upp ur kratern

Första åket

Andra sidan kratern

Så småningom styrdes kosan österut mot en bred sänka som såg lovande ut på kartan, samtidigt som det började snöa kraftigt – och här blev det jackpot. En perfekt bäckravin/naturlig halfpipe full med puder, med synnerligen gles skog runt omkring – kan det bli bättre? Ja, den var förstås också helt orörd, så här blev det ett flertal åk. Hemvägen på sydsidan fjället var bitvis lite knölig, men det gjorde inte så mycket efter dagens stora höjdpunkt.

Mjukt var det här

Upp ur sänkan igen

Välåkt (nu)

Till söndagen tilltog vinden men sikten var fortsatt god. En annan sänka inom synhåll från fjällgården som på förhand såg lovande ut visade sig vara av det mer utmanande slaget och vinden gjorde att det inte var så lockande att gå högre, så istället letades (och hittades) gator i skogen. Här syntes också den stora potential som närområdet har vid bättre snöförhållanden. Dagens bästa fynd var en perfekt ränna med riktigt fin snö som skulle varit ännu bättre med ett högre insteg (läs: från toppen), men även den undre halvan var trevlig, så det blev flera åk där också innan det var dags att åter packa pulkan och anträda återfärden.

Utmanande åkning i en brant ravin

En av många öppningar i skogen

Rännan nerifrån

Almdalen är nu därmed rekat, med tämligen positivt resultat – och med en fast övertygelse att det har alla möjligheter att vara mycket bättre ändå. Vi kommer tillbaka!

Efter två års pandemianpassningar var det äntligen dags för återgång till ett mer klassiskt upplägg på det tämligen klassiska telemarkslägret i Fjätervålen och en uppsjö deltagare och inspiratörer från ÖTC åkte självklart dit helgen till ära, tillsammans med ca 180 andra glada knäböjare från landets alla hörn.

Fredagen bjöd på molnigt väder och tidvis knepig sikt, men pistföret var som vanligt superbt, så det blev verkligen åka av. Skönt att vara igång.

Innan anstormningen

Uppifrån och ner

Full fart i pisten

På eftermiddagen anordnades en lika klassisk ”knastävling”, som denna gång gick ut på att hämta och stapla snöblock så högt som möjligt. Resultatet var, låt oss säga, varierande. Sedan var det dags för after telis, där kravall­jazz­orkestern Hejåhå med Peter var i ännu bättre toppform än vanligt till allas stora glädje.

Klumpigt värre

Snön tornar upp sig

Hejåhå…

…med Christian och Pål

Lördagen grydde kall och nästan klar, så nu fanns inga problem med sikten. Föret i pisterna var om möjligt ännu bättre än under gårdagen och utanför käpparna hade den tidigare vindslipade ytan nu börjat transformeras, så även om den riktiga djupsnön fortfarande lyste med sin frånvaro var det riktigt skoj i offpisten.

Morgonstund har eld i mund

Finfint före i pisten…

…liksom i offpisten

De e bär…

…å åk!

Triss i telis

Synkronisera mera

Inte så pjåkigt

Efter lunch bjöds det in till stighudsturer på Vålens andra sidor – och nere mot och i skogen kunde vi bitvis hitta riktigt fin lössnö. Kul! Dagen avslutades med bankett, prisutdelning och dans som i gamla dar.

Till topps, bestefar

Mot Nipfjället…

…och Städjan

Upp igen

Djupa skogar, så att säga

Natten till söndagen blåste det rejält och även på morgonen var snödrevet tydligt, men vinden avtog något strax efter att vi hade satt igång och molnen drog vidare, så det blev ännu en fin dag. Den omfördelade snön hade ytterligare förbättrat offpistföret, så det var bara att köra på – och i pisterna var det naturligtvis fortsatt kanonfint. En perfekt avslutning på en härlig helg!

Ny variant av gruppfoto

Bäst hittills

Löst var det här

Ingen is i sikte här inte

En av ÖTC-grupperna

Tack för i år – och vi ser redan fram emot 35-årsjubileet nästa år!

Även i år blev det en specialanpassad upplaga av telemarkslägret i Fjätervålen, med måltider i stugorna och utan samkväm inomhus. Blåst och blida hade skapat sämre snöförhållanden än vi var vana vid, men några rejäla snöfall sista veckan innan start förbättrade läget betydligt. Det sista av dessa höll fortfarande på när vi drog igång på fredagsmorgonen och det var minst en och ofta flera decimeter lössnö överallt, även i pisten, så det blev till att skippa teknikövningarna och bara förlusta sig istället. Sikten var dock tämligen usel, men vad gjorde väl det?

Offpist i pist

Oåkt var det här

Djupsnö für alle

Inte längre en pist

Under lunchen bröt solen igenom och plötsligt försvann dimman också, så eftermiddagens övningar företogs i klart väder och full sikt, vilket gav en helt annan upplevelse av samma åk som förmiddagen hade bjudit på. Nere i skogen var det i vanlig ordning riktigt djupt och det var med trötta ben som alla sammanstrålade nere vid värdshuset för after telis utomhus, då lägrets officiella band Hejåhå med Peter denna gång fanns på plats, vilket höjde stämningen markant.

Lunchvy

Skumpigt i drivorna

Orörda åk nu i sikt

Hej, vad det går

Uteshowen i full gång

På lördagen var det nypistat och kanonföre och kanonvädret fortsatte också, så nu fanns utrymme för både piståkning och fortsatt offpist, bara man valde sina ställen rätt. Vad gäller det sistnämnda var det bitvis skumpigt efter fredagens urladdningar, men sånt är också kul när man känner för det.

ÖTC represents

S.k. kanonföre

Mer skump

Kanonföre av annan typ

Efter det första skidskolepasset drog instruktörsgänget ut på en rektur på Fjätervålens sydsida, för att söka finna lika fina åk som vi fick på västsidan förra året, eftersom vindarna blåst annorlunda i år. Denna expedition blev lyckad, så under eftermiddags­passet tog många som hörsammat uppmaningen att ta med stighudar chansen att få några riktigt härliga surfåk i helt orört kallpuder i solens sken. Det var idel leeden, kan vi väl säga.

Rekning pågår

Uppgång går före…

…fallhöjd

Sedan bar det snabbt ner till årets tävling, som gick ut på att tolka en föråkare, där även innebörden av ordet ”tolka” var öppen för tolkning. Föråkaren ifråga var ingen mindre än självaste lägergeneralen Lasse Arnemo och vi fick se många olika versioner av denne man. Därefter blev det utomhus-after telis igen med prisutdelning, där ÖTC tog storslam. Heja!

Samling efter tävlingen

Söndagen grydde också klar, till på köpet med lite extra nysnö som prydde pisten. De flesta höll sig i densamma under de sista gruppövningarna, innan det var dags för lunch följd av fri hopp och lek samt hemfärd. Och så kunde ännu ett lyckat läger läggas till handlingarna – telemarken biter inga virus på!

Telemark i motljus

Fullt fräs i backen

Banan fick sig en omgång eller två också

Toppenutsikt