En helg i februari drog ett gäng ÖTC:are till undangömda Almdalen i nordvästra Jämtland för att se vad som där kunde finnas i åkväg. Platsen är känd, bland dem som känner den, för fin och mycken snö, men det nyliga tövädret i kombination med en riktigt blåsig prognos hade höjt orosnivån betydligt. Hur skulle det bli?
Almdalen ligger 9 km från närmsta väg, så det blev till att packa pulkan och sedan skida hela vägen fram, som dock lyckligtvis är mest platt. Det blev en mastig start på fredagseftermiddagen med ankomst i det allra sista skumma kvällsljuset, men vad gör man inte för telemarken och chansen till oåkt snö? För snö fanns det i mängder.
Äntligen framme
Under fredagskvällen och natten mot lördagen snöade det en del, men framför allt drev det mycket i den tilltagande vinden. På lördag morgon var det dock rätt fint väder, med en hel del sol och god sikt, och vinden var visserligen fortfarande betydande men fullt hanterbar. Efter en effektiv klättring uppför Grubbfjället till en vacker krater, med sjö och allt, började gruppen beta av fjällsidorna en efter en. I vanlig ordning gällde det att hitta rätt aspekt utifrån vinden och visst fanns där fin lössnö att uppbåda – helt utan konkurrens, tidigare eller nuvarande. Åken var kanske inte de längsta, men fina ändå.
Ut på tur, aldrig sur
Upp ur kratern
Första åket
Andra sidan kratern
Så småningom styrdes kosan österut mot en bred sänka som såg lovande ut på kartan, samtidigt som det började snöa kraftigt – och här blev det jackpot. En perfekt bäckravin/naturlig halfpipe full med puder, med synnerligen gles skog runt omkring – kan det bli bättre? Ja, den var förstås också helt orörd, så här blev det ett flertal åk. Hemvägen på sydsidan fjället var bitvis lite knölig, men det gjorde inte så mycket efter dagens stora höjdpunkt.
Mjukt var det här
Upp ur sänkan igen
Välåkt (nu)
Till söndagen tilltog vinden men sikten var fortsatt god. En annan sänka inom synhåll från fjällgården som på förhand såg lovande ut visade sig vara av det mer utmanande slaget och vinden gjorde att det inte var så lockande att gå högre, så istället letades (och hittades) gator i skogen. Här syntes också den stora potential som närområdet har vid bättre snöförhållanden. Dagens bästa fynd var en perfekt ränna med riktigt fin snö som skulle varit ännu bättre med ett högre insteg (läs: från toppen), men även den undre halvan var trevlig, så det blev flera åk där också innan det var dags att åter packa pulkan och anträda återfärden.
Utmanande åkning i en brant ravin
En av många öppningar i skogen
Rännan nerifrån
Almdalen är nu därmed rekat, med tämligen positivt resultat – och med en fast övertygelse att det har alla möjligheter att vara mycket bättre ändå. Vi kommer tillbaka!
