”Free Heel Paradiso” var det ambitiösa arbetsnamnet för vår nya vårvinterresa till Hemavan. Så här efter fullbordat faktum kan vi bara konstatera att det inte på något sätt var tilltaget i överkant.
Väderleksprognosen såg ytterst lovande ut och förtruppen som fanns på plats redan i början av veckan rapporterade om idel kallsnö. Till torsdagen anslöt ytterligare två tjuvstartare och även om sikten inte var den bästa hela dagen återfanns ett helt otroligt område med orörd lössnö och åk som bara inte ville ta slut. Det här lovade verkligen gott inför fortsättningen!
Inga vårkänslor här inte
De e bär…
…å åk
Sa vi att det var lössnö?
När sedan alla deltagare var på plats och arrangemanget officiellt drog igång hade vinden börjat friska i, så det blev en lite kämpig första uppstigning i en stor bäckravin mellan Murtsertopparna trots strålande sol. Det finfina föret från gårdagen hade också ändrats, med hårda partier och drivbildning, men det blev bättre högre upp. Efter en första nedfärd i samma ravin hittade vi ett vindstilla ställe för dagens första matpaus och nu började även vinden avta något.
Fri sikt
Blåsigt i bäckravinen
Hyfsat före i första åket
Nästa uppstigning tog oss ända upp till en liten sadel med hänförande utsikt åt bägge håll och här delades gruppen i två, där en mer äventyrlig halva fick ett häftigt åk ner i den inbjudande grytan på sydsidan. Efter ytterligare ett jättelångt åk ner i ravinen på nordsidan (samt en fikapaus till) valde nämnda äventyrare sedan en alternativ hemväg som efter ett fint åk genom gles skog involverade pjäxklättring ner till och upp från en gångbro i en tämligen brant ravin längre ner, medan resten av gruppen tog den vanliga vägen tillbaka.
Upp igen
I sadeln
Grytåket
Ner genom skogen till bron
På lördagen var det mindre vind men lika mycket sol, så nu styrde vi kosan mot det sägenomspunna Ryfjället, som med sin spektakulära topp inbjuder till bestigningar. Vägen upp var tämligen enkel längs en skoterled och även om det började blåsa en del ovanför trädgränsen var det inget att tala om, så alla stretade på uppåt i varierande takt tills masterna på toppen nåddes – först av flera grupper under dagen, ska tilläggas. Toppen i sig är mycket exponerad och inget för höjdrädda, men oj vilken häftig upplevelse!
Till topps!
Nära toppen
På toppen…
…bland masterna
Sedan väntade ett lååångt åk ner till Ryfjälltjärnen, där avslutningen var helmjuk och helskön. En solgrop senare gick vi upp en bit på Joksgaejsie och fick ännu ett fint åk ner i en skål som mynnade ut i en bred bäcksänka som förde oss tillbaka ner till skoterleden. Efter lite kryssande i den övre glesa skogen gick det att nyttja ett stort kalhygge sista biten ner till vägen och de parkerade bilarna. Vilken dag!
Första åket framför näsan på nästa grupp
Vilka vyer!
Ner mot tjärnen
Här var det mjukt
Väl förrättat värv
Mer ytor
På väg ner mot skogen
På hygget
Till resans sista dag hade vinden försvunnit nästan helt, medan solen fortsatt lyste obehindrat. Vi satsade nu på Gemken mittemot Umfors och efter en hård uppstigning i ännu en bäckravin mjuknade snön allt mer ju högre upp vi kom. Lunchen intogs sittandes på toppen, utan någon vind alls, och sedan anträddes ännu en lååång nedfärd med enorma fält med finfin lössnö det bara var att surfa sig utför. Visserligen blev det mer utmanande i ravinen sedan, men vad gjorde väl det efter en sådan topptur?
Upp i en till ravin
Sista biten upp…
…till toppen…
…och ännu en hänförande vy
Första biten ner
Nästa sektion…
…var inte sämre den
Beviset för en bra tur
Så, det var alltså premiären av Free Heel Paradiso i Hemavan. Det står helt klart att destinationen är alldeles utmärkt för vår typ av verksamhet, med hur mycket åkning som helst på riktigt stora fjäll – huvudupplevelsen var att det var väldigt långa åk överallt, med mycket yta och utan egentliga krux längs vägen om man inte aktivt söker upp dem. Vi hade kanske väntat oss mer vårsmör och slask än vad vi fick (läs: inget), men i gengäld blev det alltså kallsnö för hela slanten under långa, ljusa aprildagar. Sämre kan man ha det.