Åreskutan har en sällsam förmåga att framstå som vintrig under klubbens säsongsavslutande topptursdag i maj oavsett hur själva vintern har varit eller hur förhållandena i Östersund eller nere i byn ter sig. Inte heller detta år var något undantag, även om de många värmeböljorna och den höga smältningstakten gav upphov till viss oro på förhand.
En liten men entusiastisk grupp inledde uppfärden från Ullådalen på ett smutsigt och knappt överlevande liftspår, men det dröjde inte länge förrän snön bredde ut sig och vinterkänslan tog över. Vädret var molnigt och nästan vindstilla, men det fanns luckor här och var och det kändes som att solen var på väg fram. Eftersom sikten nu var fullgod, efter oroande tjock dimma längs vägen från stan, siktade vi mot toppen och tog raka spåret upp till gondolens toppstation, där vi nyttjade ett halvt översnöat bord för dagens första fikapaus när solen slutligen bröt igenom och det blev tokvarmt.
Nästa mål var huvudtoppen och under den korta klättringen dit sveptes densamma in i ett moln, men det passerade snabbt igen så de klassiska vyerna kröp fram. Efter lite övervägande åkte vi ner mot Blåstensgrytan – ja, åkte, då värmen hade gjort även alla blomkålsformationer mjuka, vilket inte är så vanligt här uppe – där vi bjöds på ett superfint åk ner från sadeln. Ett nytt moln var på väg upp genom dalen och klättringen tillbaka upp till sadeln blev en dimmig historia, så tajmingen var perfekt.
Vi höll sedan höjd tillbaka runt toppen för att försöka pricka insteget till ett stort fält vi sett under förmiddagens uppfärd, vilket vi också gjorde. Fältet i sig var hur fint som helst, men här var snön blötare och åkningen kärvare med mer krav på bakvikt. Vi fortsatte sedan ner i Tväråvalvet i väldigt växlande före, men i den närbelägna pisten var det riktigt fint och det gick att släppa på mer för det mesta. Väl nere i dalbotten var det så dags för fikapaus nummer två, denna gång invid en forsande bäck.
Nu hade molnen sänkt sig över såväl topp som sadel, så vi bestämde oss för att gå upp till Stendalens topp för att få lite mer höjd för ett sista åk tillbaka ner till Ullådalen. Det växlande föret fortsatte, men det var ändå åkbart bara man lade manken till. Pisten var sedan helt ok en lång sträcka, men när snön tog slut övergick vi till liftspåret som bjöd på många fina kortsvängar och slutligen lite trixande sista biten ner till vändhjulet – och vi kunde därmed behålla skidorna på hela dagen, vilket vi kanske inte riktigt hade räknat med.
Detta var klubbens sista aktivitet denna säsong, så nu återstår bara årsmötet i juni. Tack för den här vintern, så som den nu blev, så tar vi nya tag inför att nästa kommer!