Årets topptursdag tillika säsongsavslutning på Åreskutan låg något senare än vad den oftast gör, vilket medförde en viss oro för att den sommarlika värmen i början av månaden skulle ställa till det snölägesmässigt. Så visade sig dock inte bli fallet – visserligen hade det smält mycket, men som vanligt rådde mer eller mindre full vinter bara man kom upp en bit, med allt mer vårlika förhållanden längre ner, inklusive porlande bäckar.
Fyra deltagare anträdde uppstigningen från Ullådalen i strålande solsken och bara svag vind och med de förutsättningarna kändes det konstigt att de enda andra vi såg till på berget i början var två SLAO-skotrar. Underlaget var dock fortfarande ganska hårt på västsidan, där solen ännu inte kommit åt, så vi bestämde oss för att gå direkt mot toppen istället för att ta ett åk i Tväråvalvet på vägen.
Molnfri start
Här hade det smält på bra
Gassigt i solen
Vida vyer
En första rast togs i den stekande solen en kort sträcka från kabinbanans bergstation och sedan bar det iväg uppåt igen, nu i ökande molnighet. Det är inte alla år vi faktiskt når upp till Skutans topp, evenemangets namn till trots, men detta – liksom det förra – var ett av dem.
Toppen i sikte
Snöfritt i dalen
Sista biten upp
Nästan uppe
På toppen
Efter en lite mer uttalad matpaus bar det iväg ner mot Solravinen, där snön var riktigt fin och låg i stora sammanhängande fält. Det hade nu mulnat på så ljuset var inte det allra bästa, men då allt var så slätt och fint gjorde det inte så mycket. Nästa uppfärd tillbaka mot toppen innebar lite barfläckskorsning och innan vi nådde hela vägen upp vek vi av ned mot tusenmetern för nästa åk. Detta var en ny linje som vi inte riktigt visste hur den skulle te sig, men den visade sig vara riktigt fin även den.
Hur brant är det egentligen?
Förbi klippan…
…ner i grytan
Upp igen
Lite barmark får man räkna med
Dagens tredje klättring var kortare och gick bara snett upp under kabinlinan mot Störtloppet. Här kostade vi på oss ytterligare en matpaus samtidigt som himlen ljusnade igen, innan vi tog lite extra höjd och förberedde oss för att åka hela vägen ner till byn. Nu hade solen kommit fram och vi fick även några doppar regn på oss när vi susade ner i den forna pistens allt puckligare sockersnö. Från Olympiaplatån och ner var det mer smuts och några pistmaskinsvägar att hantera, men glidet var finfint och det gick att åka hela vägen ner till parkeringen och den ena bilen som vi lämnat där.
Sista uppstigningen
Fin piståkning tidpunkten till trots
Två gånger telis
Runt kröken
Oväntat terränghinder
Full fart i smutsig snö
Ännu ett telispar
I och med detta är klubbens aktiviteter för säsongen över och det enda som återstår är årsmötet framme i juni, som vi återkommer med mer information om. Tack för den här vintern och på återseende till nästa!