Det verkar ha gått troll i väderprognoserna för våra aktiviteter den här säsongen, för även inför topptursdagen såg det illa ut med hård vind och nederbörd. Sex skidåkare, varav en med fast häl, hade dock trotsat förutsättningarna och efter en kort överläggning vid morgonsamlingen bestämde vi oss för att skippa Ullådalen, Tväråvalvet och Skutan helt och hållet och drog istället vidare till Tegefjäll, där vi räknade med att kunna hitta lite mer skydd. Vädret var egentligen rätt bra i grunden, med mycket sol och blå himmel, så det gällde bara att pricka hålen mellan snöbyarna och söka lä från nordvästvinden resten av tiden.
Med hjälp av “lämna en bil i botten”-tricket började vi turen vid toppen av vägen och traskade ledigt uppför genom den utglesade skogen och det intilliggande liftspåret till foten av Tyskhuvudet, där snön var lovande mjuk. Vi siktade på den första avsatsen som nåddes utan problem, men väl uppe tog vinden i för fulla muggar, så en välplacerad liten grandunge fick stå för skyddet under avhudningen. Precis då drog en av de täta snöbyarna in, så det var bara att vänta några minuter till nästa solfönster öppnade sig, något som underlättades av SMHI:s realtidsradarbilder.
Det blev ett riktigt bra första åk ner till liften, där bara den första svängen precis på krönet var lite hård, annars var det mjukt och fint för hela slanten. Därefter fortsatte vi ned halvvägs i pisten, med fortsatt riktigt bra före (och lite publik) innan vi satte oss ner för en första fikarast i ett soligt och nästan vindstilla skogsbryn. Bra start!
Vi följde sedan Vildmarksstigen upp och hamnade i en rejäl snöby på vägen, men det lättade lagom till att vi nådde kalfjället, så snart var vi uppe vid grandungen igen. Denna gång fortsatte vi uppåt i ravinen, på behörigt avstånd från den imponerande hängdrivan som kalvat stora klossar, och vände skidspetsarna nedåt när vi nått dess slut. I början var det väl flackt, men sedan blev det lite bättre innan vi hamnade i mer gamla rasrester som skumpade till det ordentligt.
Nästa brantare parti utgjordes av riktigt slaskig snö bredvid en forsande bäck, med naturliga hinder i form av stenar och buskar, och sedan vek vi in i skogen för att komma tillbaka till huvudspåret. Där inne hade det tinat på bra, så lite gräs- och ljungkänning blev det innan vi kom ut i toppen av det hygge vi hade siktat på. Där hade också solen tagit hårt, så det var inga stora marginaler mellan stock och sten, men nog gick det att åka även där alltid.
Liftspåret utgjorde åter uppväg och när vi nådde toppen satte vi oss ned på café WigWams utebord för ett andra fika. Därefter fortsatte upp till grandungen igen och snön i kalfjällssluttningen var nu en helt annan än förra gången på grund av all påfyllning som kommit. Det blev ännu ett fint åk ner till liften och därefter i pisten till botten av Vildmarksstigen, som begagnades uppåt ytterligare en gång.
Nu var det dags för sista åket och denna gång nöjde vi oss med att gå upp till trädgränsen ungefär halvvägs upp till avsatsen, för att lägga nya spår i en hittills oåkt yta längre åt skier’s right. Efter ytterligare en radarstödd väntan på ett solfönster fick vi ett riktigt kanonåk och sedan var det bara att bränna hela pisten ner till botten, efter att vi kört ännu en orörd linje i den ytterst glesa skogen längst upp. Det var riktigt smörigt hela vägen ner, men utan sugeffekt, och den allra sista biten var skral nog att den förmodligen inte längre är åkbar nu.
“Vältajmat” var ordet för dagen och vi fick åter ett bevis för att det alltid går att hitta bra åkning nånstans – vilket den här gången inte var på Åreskutan, särskilt inte dess västsida – och att situationsanpassad skidåkning gäller på alla nivåer. Tack för i år!