Fjätervålenlägret – 30 år i telemarkens tjänst

Under tre hela decennier i obruten följd har telemarkslägret i Fjätervålen hållit löshälsfanan högt. Det började som, åtminstone delvis, ett träningsläger för dåvarande landslag (som med dagens mått mätt var imponerande stort), men har hela tiden haft spridandet och utvecklandet av telemark som åkform för envar som en viktig del av sitt uppdrag. 30 år senare lever lägret i högsta välmåga, vilket tydligt bevisades av jubileums­upplagans ca 220 deltagare – det är inte ofta man får se så många knäböjare på en och samma plats!

Ett 50-tal av dessa hade hörsammat lockropen att påbörja vistelsen en dag i förväg, så redan på torsdagsförmiddagen vimlade det av telisåkare både i och utanför backarna. Förvånande nog hade snödumpen i Ramis inte berört Fjätervålen i tillnärmelsevis samma grad, så trots vintriga skogar i låglandet var det väldigt tunt med snö uppe på kalfjället, vilket gav en ny innebörd till begreppet “offpistrepor”. Längre ned mot – och framför allt under – trädgränsen låg dock lössnön djup(are), i vanlig ordning, så visst fanns det puder att pumpa, bara man visste var man skulle leta.

Fredagen inleddes med en strålande kombination av åksuget folk och superbt preparerade pister, liksom en hel del ännu oåkt lössnö enligt ovan, så det blev en perfekt (officiell) start på jubileumslägret. Kul!

Efter lunch vankades det retrotävling, där imponerande många hade grävt djupt i garderober och förråd och lyckats uppbåda en likaledes imponerande kavalkad av äldre tiders stilar – i vissa fall inklusive musikinstrument…

Årets tema var alltså “telemark original”, vilket följdes upp av en jubileumsföreläsning efter middagen kring skidåkningens – och då särskilt telemarkens – historia, både i Sverige och utomlands. Kvällen avslutades sedan genom att telisfriåkaren och dalasonen Erik Nordin visade var jibbskåpet skulle stå i ett för ändamålet special­konstruerat hopp i botten av backen och på så sätt knöt ihop dåtid, nutid och framtid. Heja!

Redan under fredagen hade det börjat snöa och på lördagsmorgonen låg det ett härligt puderlager överallt – även i pisterna, så det blev lössnöåkning för hela slanten. Det fortsatte snöa hela dagen och en hel del snö hade även drivit ner från höjderna, som brukligt, så de offpistytor som tidigare varit bra var nu utmärkta (medan de dåliga var ännu sämre, då hajfenorna nu inte syntes, men fortfarande lurade precis under ytan).

Det blev en riktig kanondag, där instruktörerna dessutom fick förmånen att åka några åk tillsammans med Erik Nordin på eftermiddagen för att ta del av hans tankar om telemark. Dagen avslutades sedan med jubileumsbankett och prisutdelning.

Till söndagen hade snöfallet upphört och det gick åter att åka pist i pisterna, för dem som ville det – och offpisten var fortsatt mycket bra om man prickade rätt ställen. Som vanligt hade deltagarantalet tunnats ut något denna tredje – eller fjärde – dag och efter lunch var det bara de riktiga entusiasterna kvar.

Ett stort tack till Tommy Bolic och Lasse Arnemo för att de baxat runt detta arrangemang under 30 års tid. Nu ser vi fram emot 30 nya år av samvaro och utveckling telisfolk emellan, i vilken form det än kommer att bli. För om det var en sak som stod klar efter helgen var det att telemarken är här för att stanna – inte nog med att den var först, den har även hängt med i de stora förändringar som svept genom skidvärlden och är nu en modern skidsport som tål en och annan retroploj nu och då.

Så: Framåt, systrar och bröder! Fri i hälen, fri i själen! Är ni med?