Årets upptaktshelg sorteras in under rubriken ”överträffade förväntningar”. Dels var det bitvis lite osäkert hur eller ens om evenemanget skulle kunna genomföras, men det landade till slut i en hybridvariant med halva styrkan på plats i extremt glest befolkade stugor och andra halvan som deltog bara på dagtid. Därefter kom ett knippe frånfall på grund av skador och det där luriga viruset. Den sista utmaningen var vädret, som var extremt åt ett helt annat håll, vilket tyvärr stavades kraftig tö och hällregn(!) tillsammans med hårda vindar. Skulle det över huvud taget finnas någon snö kvar att åka på, eller ens gå att ta sig upp till att börja med?
Trots alla betänkligheter var det ändå ett gäng som tjuvstartade åkningen på fredagen – och fick sig en rejäl överraskning. Okomplicerat vinterväglag, julkortsgranar och massor av lössnö överallt – inklusive i pisten, för att inte tala om i luften i form av kontinuerlig påfyllnad. Det var precis som att snöguden hade tryckt på ”Ångra”-knappen och börjat om, så då gjorde det inte så mycket att den starka vinden fortsatt gjorde högzon otillgänglig. Vilken vändning!
Men det är ju… vinter?
Spåra fick man göra själv
Puderfrossa
Tro’t eller ej, men det här är en pist
På lördagsmorgonen samlades till slut 18 deltagare och instruktörer för helgens övningar, med alla skidskolenivåer från nybörjare till mycket erfarna. Vinden hade mojnat betydligt och sikten var helt ok, men högzon var fortsatt ur drift under förmiddagen på grund av stora pistningsbehov. Det gjorde inte så mycket nu heller och det blev en bra start på skidskolan. På eftermiddagen sparkades Långravinliften igång vilket föranledde lite spännande turer i djupsnön innan det var dags för stängning.
Man vet att det snöat på bra när det går laviner på bilarna
Stilrena svängar…
…i skidskolan
Så här ska det se ut vid ett lunchställe
Försök göra det här med alpinbindningar
Djupt i skogen
Vissa hinder kan förekomma i spåret
Under natten blåste det upp igen och sikten kom och gick under dagen. Fäbo(d)liftens avstigning var en utmaning i sig, men föret var fortsatt fint. Efter lunch avgjordes klubbmästerskapet, efter ett års oplanerat uppehåll, i selftimerbanan i Hovde som dock valde att strejka just när vi behövde den, så det blev manuell tidtagning istället. Som vanligt var det inte först ner som gällde, utan istället att pricka sin egen tid i ett andra åk. Efter en hård kamp på hundradelarna stod Simon Oest som segrare och får ta hand om vandringspokalen till nästa år. Hurra hurra!
Här står man inte still länge
Klara…
…färdiga…
…gå!
Återstående tid nyttjades till att utforska det som återstod av lössnön, vilket var en hel del – och bitvis riktigt kräkte det ner ännu mer. Det blev en rolig avslutning på en helg som verkligen blev långt bättre än någon hade vågat hoppas på!
Det snöar, det var väl roligt, hurra!
Kräksnö
Samma vy en kvart senare
De e bär’…
…å åk!
Vi tackar Martin Hellberg för ännu en solid arrangemangsinsats och blickar nu framåt mot Världstelemarksdagen den 5 mars och Free Heel Fiesta i Kittelfjäll den 17–20 mars, där vi återkommer med mer information vad det lider. Under tiden ses vi väl i Gustavsbergsbacken på måndagskvällar?
Större delen av gänget
