Det såg verkligen mörkt ut för årets Free Heel Fiesta. Våren var halvannan månad för tidig, långvarig blida med nattkyla hade gjort allt stenhårt och till råga på allt visade väderprognosen på stormvindar större delen av helgen. Skulle vi kunna åka något över huvud taget? Som så ofta förr blev svaret ”ja, med råge”. Det tycks vara något med våra resor som alltid gör att det ordnar sig till slut, oavsett hur illa det ser ut på förhand.
På fredagen skulle det inte blåsa alltför mycket och prognosen visade på en hel del sol, så vi tog chansen till kalfjällsvistelse och styrde kosan mot Grönfjäll. Växlande snöbyar med rejäl byvind och dålig sikt gjorde att alla hamnade på sydsidan massivet, där snön bitvis var riktigt bra – ibland rentav kall, temperaturen till trots. Mellan byarna vankades mycken sol och skogen erbjöd fullgott skydd för ett flertal fikaraster, så det blev en oväntat lyckad (och lång) första dag som verkligen satte tonen.
Ibland såg det ut så här…
…och ibland så här
Höjdkänsla i solens sken
Samma vy några minuter senare
På’t igen!
Fint var det här
Spår i skogen
Spår på kalfjället
Och så mellandistansen
Öppna fält är bäst
Glada miner i Grönfjäll
Under natten mot lördag blåste det mycket riktigt upp, men toppnoteringarna höll sig långt under de oroväckande siffror som vädertjänsterna hade hotat med. Efter lite konsultation bestämde vi oss för att satsa på Matsdal, där det blåste märkbart mindre än i stugbyn. Det hade dock blivit riktigt varmt, så det bjöds till stor del på blöt och jobbig sugsnö, men det fanns även områden där allt hade mjuknat så pass mycket att det (nästan) gick att åka som vanligt i den glesa skogen – och det fanns även fullt med kuddar att studsa runt på. Solen visade sig också under stora delar av dagen, så även här blev det mycket bättre än väntat.
Blött var det här
Alla på en gång
Mjukt i skogen
Fina vyer i Kanans land
Sugsnö i en bäckravin
Rågångar är bra att ha
Snöfält också
Fullt åkbara ytor
Att leva på hoppet
Det blev lite kalfjäll idag också
Sista dagen grydde klar och med högst beskedliga vindar, prognosen till trots. Efter vissa bryderier med bilföret letade vi oss därför upp ovan trädgränsen på Daevnie, där en av grupperna även vågade sig på en riktig topptur medan de övriga höll sig närmare skogen. Övre biten av uppvägen var hård och lurig, men strax efter att skidspetsarna vänts neråt inträdde riktigt härligt vårsmör innan det var dags för gorillaskidåkning i den bristande men hyfsat tunna skaren inne bland träden. Ännu en fin och oväntat bra dag!
Parkeringsproceduren…
…innebar vissa utmaningar
Raska steg…
…mot Daevnietoppen
Fri sikt på platån
Snart uppe
Hej vad det går…
…i vårsnön
Ett riktigt mönsteråk
Så, även denna resa sorteras in under ”överträffade förväntningar”, med förledet ”rejält”. Nästa år hoppas vi ändå på lite mer klassiska förhållanden, om man så säger…
Den obligatoriska gruppbilden