Den tredje upplagan av vårt offpistarrangemang Free Heel Fiesta med Kittelfjäll som resmål har genomförts med den äran, till de 16 deltagarnas stora jubel. Även Kittelfjäll hade drabbats hårt av den förhatliga februariblidan, men flera nyliga snöfall tillsammans med hårda vindar som flyttat stora mängder snö hade skapat superba förhållanden på många (men inte alla) håll i området.
Flera deltagare hade tagit chansen att åka upp i förväg och kunde särskilt under torsdagen njuta av till stora delar ospårad åkning i systemet, tack vare en kombination av en stor snödump och Tommys effektiva ledning. Kanonbra (tjuv)start!
Till fredagen och den egentliga starten hade såväl snöfallet som vinden upphört och prognosen lovade en strålande dag. Vi tog därför tillfället i akt och klättrade upp på Borkafjället, där vi ännu inte hade varit. Vägen upp från sjön bjöd på en märklig blandning av djupt puder, stenhällar och blankis och ovanför trädgränsen tog de klassiska vindvalkarna vid. Efter en kortare fikapaus på mellandistans styrde vi kosan mot fjällets högsta topp på 1316 m ö.h., där frånvaron av vind inbjöd till mer fika.
Det var fler grupper än vi i farten, men till skillnad från de andra valde vi att åka ner på nordvästsidan, där vi hade gått upp, på grund av såväl den nyliga ostliga vinden som den färska lavinprognosen i kombination med observationer under uppvägen. Första biten ner var ungefär så lurig som förväntat, men det blev bättre sedan, även om det kanske inte var fråga om några kanonåk.
Plötsligt kom vi dock in på ett (nästan) orört fält som dolts av en liten höjdrygg på uppvägen. Detta var verkligen ett kanonåk, med jämnt, fint puder en lång väg ner, så alla hudade genast upp för en ny vända med mungiporna i öronen. Resten av nedfärden var sedan en blandad kompott, men vi passade på att ha så kul som möjligt när tillfälle gavs. Vilken dag!
På lördagen begav vi oss åter till Kana(a)ns land, där arrangörerna Tommy och Martin letat upp ett nytt åkområde med finfin snö. Finvädret var nu borta, men det var fortsatt svaga vindar och sikten i och kring skogen var god. Inne bland träden låg snön som väntat djup och det bjöds på både glesa och täta linjer bland björkar och granar. Det blev många vändor av varierande höjd – och hela dagen kunde den rödlistade(?) tvåbenta skandinaviska knäböjarens lockrop “wo-hoo woo-hooo” höras överallt i skogens djup…
Även fast vi delat upp oss i olika grupper under de två första dagarna åkte vi på samma ställe, men på söndagen tog Tommy och “Puckel-Sven” med sig ca två tredjedelar av gänget på en ny liftburen safari i Kittelfjälls berömda raviner, medan återstoden satsade på Daevnie och den glesa skog som bjudit på så fantastisk åkning de tidigare åren.
Vi blev inte besvikna den här gången heller, då det för att citera gruppledare Simon fanns “läskigt mycket snö” och de enda spår vi såg till förutom de vi själva gjorde tillhörde en (1) hare. Det blev en mäkta njutbar avslutning på en succéartad helg, vilket även liftgruppen skrev under på.
En viktig del i FHF:s uppdragsbeskrivning är att “söka de orörda åken”, vilket vi verkligen lyckades med även denna gång. Vi är lite kluvna till att använda begreppet “topptur” för att beskriva vad arrangemanget handlar om, då vi inte alltid tar oss upp på eller ens siktar mot toppar, utan vi åker dit där snön och därmed åkningen är bäst. Ofta hamnar vi då i en snörik skog någonstans, för är det något vi i den här klubben blivit bra på så är det att snoka upp hemliga skogar med massor av lössnö som ingen annan hittar…
Så, vi ses väl på nästa års fiesta, var vi än hamnar då? (Svar: Ja.)
