ÖTC:s traditionsenliga topptursdag genomfördes i år den 10 maj. Tyvärr hade den likaledes traditionsenliga Grillmästaren råkat ut för en skada i samband med utövande av en livsfarlig sommaridrott, så Simon fick träda in som vikarierande färdledare – fast utan grill. Fem sugna toppturare samlades i Björnänge på morgonkvisten och for sedan vidare till Ullådalen, där det vanliga distriktsalpinlägret skulle hållas som planerat, efter vissa om och men, vilket innebar att vi kunde påbörja själva toppturen två liftlängder upp.
Det hade kommit märkbara snömängder under den senaste veckan, så vägen upp till toppen var oproblematisk. Vädret var övervägande molnigt, men också varmt och nästan vindstilla. Strax under toppen drog det in dimma, vilket gjorde fikarasten utanför toppstugan till en isolerad historia.
Därefter bar det ner mot Blåstensbranten, i växlande sikt. Själva åket var till största delen mjukt och fint, bara man såg nåt, och vi fortsatte en god bit ner. Kul!
En klättring senare var det dags för en ny fikapaus på toppen och nu hade en sjätte deltagare anslutit. När vi var klara dök det upp ett helt kompani andra skidåkare (med konstiga bindningar) och efter ett kort hejande pekade vi våra egna skidspetsar neråt och satte av i riktning mot byn.
Vi följde en likartad rutt som ifjol, med avbrott för ett dropp längs vägen där Simon satsade allt – och en bit nedanför letade Daniel upp den enda stenen på ett stort snöfält med hjälp av knät. Under följande fina bit ner mot Lillskutan började sugsnö göra sig påmind, för att bli riktigt akut vid Totthummeln.
Sista biten ner skedde i pist, först som störtlopp för att över huvud taget få någon fart, men mot slutet blev snön plötsligt hårdare och det gick att få till en fin serie svängar – om man hade nån ork kvar i benen. En skogspromenad senare kom vi fram till Simons enkla boning och slutet på en trivsam avslutningsdag. Väl mött nästa år!
