Efter många om och men lyckades ändå ett par ÖTC:are få ändan ur och ta sig upp till Sylarna såsom tidigare aviserat. Skulle vi hitta den gäckande snön även här på hemmaplan?
Under vesseltransporten upp verkade nämnda snö ändå helt OK om än närvarande i mindre grad än önskat. Morgonens moln och snö förbyttes allt mer i sol – åtminstone efter att månen gjort sitt i årets astronomiska händelse – och efter en snabb lunch i Sylstationens annex var det bara att utnyttja läget och sprinta upp i massivet.
Vägen in i Slottsdalen var snöfattig och ömsom hård/isig, men det blev bättre längre in. Efter lite överläggning beslutade vi oss för att sikta på Djävulspinaklarna och Martins åk på sydsidan och fick bitvis kämpa rejält med breda skidor på hård snö för att ta oss upp i allt molnigare väder, men det gick vägen. Och tur var väl det, för det som väntade oss på andra sidan kammen var ett helt superbt åk, med massvis av indriven lössnö – och vi kunde åka ospårat långa bitar av de ca 400 fallhöjdsmeterna ner i Tempeldalen med fullgod sikt. Yes!! Varför hade vi tvekat att åka hit, egentligen…?
Nästa dag låg molnen täta över topparna, men prognosen tydde på uppklarnande väder så vi satsade på att dra iväg på morgonkvisten, denna gång med lite nyligen hittat sällskap. Väl inne i glaciärgrytan släppte dimman slutligen greppet och såväl toppar som kammar kröp fram i sin helhet. Nattens blåst hade förbättrat snöförhållandena på uppvägen, men vi valde ändå en enklare linje på sidan av Pinaklarna (istället för rakt genom dem, som igår) – och belönades med en magnifik vy alldeles nedanför självaste Storsylen. Dagens första åk var om möjligt ännu bättre än gårdagens – inte minst på grund av det perfekta vädret – och det var ett glatt gäng som tog dagens första fika nere i grytan.
Därefter fortsatte vi upp på andra sidan ovannämnda gryta och följde kammen mot riksgränsen för att försöka oss på Gömda åket. Efter lite strapatser längs vägen fick vi så ett långt och helt sanslöst bra åk tillbaka in i Sverige, vilket följdes av lite pjäxklättring och så ett tredje och avslutande åk följt av ytterligare en fikapaus. Molnen hade nu dragit in igen och vi kunde räkna in ännu en perfekt tajmad tur.
Tredje dagen bjöd på snöstorm och knapp sikt, men vad gjorde väl det efter de senaste dagarnas upplevelser? Sylarna, det är grejer det!
Vi avslutar med en liten hjälmkamerafilm, för att riktigt pränta in hur bra det faktiskt var. Repris nästa år, någon?
Fantastiskt! Vilka åk! Tack för de enda telisåken jag kunde göra i år- via er kamera:)