En final som hette duga

Årets Free Heel Fiesta kommer, om nuvarande planer håller, att bli den sjunde och sista som är förlagd till Kittelfjäll – inte nödvändigtvis för alltid, men åtminstone ett tag framöver, då det ingår i arrangemangets upplägg att testa olika ställen. Därför var det något av en final i år – och vilken final det blev!

Inför helgen såg det dock inte så bra ut, med rapporter om hård och/eller bristande skare mest överallt och inga snöfall i sikte. Den rekordstora rekningspatrullen som hängde i området under veckan innan hade därför en viktig uppgift och efter några ”det såg i alla fall bra ut från bilen”-chansningar en god bit västerut lokaliserades mycket riktigt såväl fina ytor som förvånansvärt lös snö – och vädret visade sig från sin allra bästa sida.

Natten till fredagen var en mycket blåsig historia, så det fanns hopp om ytterligare påfyllnad på sina håll. Två grupper styrde kosan mot torsdagens rekningsområde, där den bästa snön hade hittats, och blev inte besvikna. Vinden hade skapat en lite lurig yta längre upp, men närmare och framförallt i den glesa skogen var det djupt och mjukt. Att det snöfall som inledde dagen gradvis ersattes av solsken (och fantastiska vyer) gjorde inte saken sämre.

Grupperna hade åkt på lite olika ställen från början, men sammanstrålade senare under dagen och fikade (nästan) tillsammans – och de sista åken ner till bilarna var bland de bästa så långt. Den tredje gruppen som dröjt sig kvar i liftsystemet rapporterade också om fina förhållanden (och fint väder), även om det där rörde sig mer om smör än om puder.

Lördagen lovade klart väder men även en del vind, så det var lite osäkert hur högt vi skulle kunna ta oss utan obekvämligheter. Denna gång blev det bara två grupper totalt, som återigen sökte sig åt lite olika håll från en gemensam startpunkt. Bara man tog sig ur vinden i högre terräng fanns helt sanslösa ytor i gles och lekfull skog med bitvis fantastiskt kallpuder, så det var idel mungipor i öronhöjd.

Resans sista dag var likaledes klar och även om vinden var svagare fanns den fortfarande kvar på höjd. En större grupp återvände till lördagens lössnöområde för att riktigt åka slut på allt härligt puder där och njuta av solen. En mindre grupp satsade på en topptur på Daevnientjahke, där den sista stigningen var mest hård och knepig och även om inte huvudtoppen nåddes blev det åter vida vyer och ett utmanande men rätt fint åk ner till skogen. Och skogen, ja – där låg snön lika lös och djup som den brukar, så det vevades åk efter åk tills det var dags att åka hem och städa.

Vi tackar därmed Kittelfjäll för sju härliga och omväxlande år, så får vi se när vi dyker upp igen. Finalpasset går verkligen inte att klaga på och vi får återigen begagna uttrycket ”överträffade förväntningar”. På återseende på ny plats och i ny snö nästa år!