Telislägret i Fjätervålen håller ångan uppe

Vissa kanske skulle ta ett 30-årsjubileum som ursäkt för att sluta på topp, men inte Lasse och Tommy som driver telemarkslägret i Fjätervålen vidare med den äran. Och det är det många som är tacksamma för – även i år kom deltagarantalet upp i modiga 220 personer, med fler på väntelistan. Ryktena om telemarkens död är inte bara kraftigt överdrivna, de står fullt på tvärs med verkligheten.

Trots alla blidväder som plågat landet sedan jul låg det mycket snö kvar uppe på fjället den här gången, vilket var en stark (och mycket välkommen) kontrast mot ifjol – och nere i skogen var det som vanligt djupt och mjukt. Sikten var det värre med, då fredagen kom med såväl dimma som snöfall och en hel del vind, men inte var det någon som klagade på det när man kunde få fin åkning i stort sett överallt, såväl i som utanför pisterna. Och på eftermiddagen bjöds det programenligt på after telis med Hejåhå med Peter. Bra start!

All blåst och snö hade bäddat för finfina förhållanden på lördagen, men trots att vinden mojnat var sikten ännu sämre och man fick ibland gissa vilket håll som var nedåt. Här gällde det att åka på känsla – men vilken känsla!

Årets tävling bestod av formationsåkning, vilken tävlingsledarna bröderna Tøndel hade meddelat skulle bedömas utifrån kreativitet – endast. Deltagarna visade här prov på fin fantasi, med stor variation i tolkningar av temat, inklusive en telemarks-haka och skidlös rytmik med tillhörande musik (för ingen hade sagt att skidor faktiskt var ett krav).

Kvällens bankett hade Nobelstuk med vita dukar och inleddes med en gemensam bubbelskål för “det telemarkska nyåret”, som från och med nyss infaller den 1 februari. Det rytmiska laget utsågs till segrare i eftermiddagens tävling och genom en tvåstegsraket bestående av 1) ordförståelse på norsk dialekt 2) instruktion i linedance vaskades slutligen en totalsegrare fram. Väl framfört! Kvällen avslutades sedan traditionsenligt med musik och dans för dem som orkade.

På söndagsmorgonen hade det visserligen klarnat upp men det blåste rejält – faktiskt så mycket att huvudliftarna inte gick av säkerhetsskäl. Vissa tog saken i egna händer (ben) och gick upp i backen med antingen stighudar eller pjäxor och vissa hade tur att få tolkning med skoter, men de allra flesta hamnade i den lilla knappliften som dock lyckligtvis är riktigt snabb. Åkningen blev bättre än väntat utifrån förutsättningarna och det fanns faktiskt ett flertal bra offpistrepor att leka runt i trots den begränsade fallhöjden. Solen tittade också fram nu och då, så det blev en riktigt fin avslutning trots allt.

Som sagt, telemarkslägret – och telemarken – bara tuffar vidare. Med sådan entusiasm hos både arrangörer och deltagare går vi bara inte att stoppa, så det är bara att kliva på och hänga med på resan. Framåt, i de frigjorda hälarnas namn!