Fluffiga dagar i Kittelfjäll

Den tredje upplagan av vårt offpistarrangemang Free Heel Fiesta med Kittelfjäll som resmål har genomförts med den äran, till de 16 deltagarnas stora jubel. Även Kittelfjäll hade drabbats hårt av den förhatliga februariblidan, men flera nyliga snöfall tillsammans med hårda vindar som flyttat stora mängder snö hade skapat superba förhållanden på många (men inte alla) håll i området.

Flera deltagare hade tagit chansen att åka upp i förväg och kunde särskilt under torsdagen njuta av till stora delar ospårad åkning i systemet, tack vare en kombination av en stor snödump och Tommys effektiva ledning. Kanonbra (tjuv)start!

Spårlagt

Ett snöigt Kittelfjäll

Det går utför

Sköna svängar …

Tjohoo

… i fluffig snö …

Telis på djupet

… som bitvis var riktigt djup

Till fredagen och den egentliga starten hade såväl snöfallet som vinden upphört och prognosen lovade en strålande dag. Vi tog därför tillfället i akt och klättrade upp på Borkafjället, där vi ännu inte hade varit. Vägen upp från sjön bjöd på en märklig blandning av djupt puder, stenhällar och blankis och ovanför trädgränsen tog de klassiska vindvalkarna vid. Efter en kortare fikapaus på mellandistans styrde vi kosan mot fjällets högsta topp på 1316 m ö.h., där frånvaron av vind inbjöd till mer fika.

Sjöpassage

Sol över Borkafjället

Transceivermagister

Lavingenomgång innan uppfärden

Uppgång utan fall

Här ska vi upp

Solsluttning

Ut ur skogen

Norgeperspektiv

Från toppen bjöds det på milsvid utsikt …

Sjöväder

… i alla riktningar

Det var fler grupper än vi i farten, men till skillnad från de andra valde vi att åka ner på nordvästsidan, där vi hade gått upp, på grund av såväl den nyliga ostliga vinden som den färska lavinprognosen i kombination med observationer under uppvägen. Första biten ner var ungefär så lurig som förväntat, men det blev bättre sedan, även om det kanske inte var fråga om några kanonåk.

Drivbildning

Där vi inte åkte

Svängrum

Hyfsad start

Plötsligt kom vi dock in på ett (nästan) orört fält som dolts av en liten höjdrygg på uppvägen. Detta var verkligen ett kanonåk, med jämnt, fint puder en lång väg ner, så alla hudade genast upp för en ny vända med mungiporna i öronen. Resten av nedfärden var sedan en blandad kompott, men vi passade på att ha så kul som möjligt när tillfälle gavs. Vilken dag!

Ren njutning

Fantastisk fortsättning …

Uppspårat

… som krävde omedelbar upprepning

Uppställning

Delar av topptursgänget

Skidled

På hemväg

På lördagen begav vi oss åter till Kana(a)ns land, där arrangörerna Tommy och Martin letat upp ett nytt åkområde med finfin snö. Finvädret var nu borta, men det var fortsatt svaga vindar och sikten i och kring skogen var god. Inne bland träden låg snön som väntat djup och det bjöds på både glesa och täta linjer bland björkar och granar. Det blev många vändor av varierande höjd – och hela dagen kunde den rödlistade(?) tvåbenta skandinaviska knäböjarens lockrop ”wo-hoo woo-hooo” höras överallt i skogens djup…

Grävlingar

Steg ett: skotta till parkeringsplats för bilarna

Gruppövning

Glatt humör på platten

Till skogs

Mot krönet!

Skogsmullar

Fint och löst i skogen

Premiäråk

Avhudning nr 1

Fullt fräs

Kanonsnö (av den rätta sorten)

Även fast vi delat upp oss i olika grupper under de två första dagarna åkte vi på samma ställe, men på söndagen tog Tommy och ”Puckel-Sven” med sig ca två tredjedelar av gänget på en ny liftburen safari i Kittelfjälls berömda raviner, medan återstoden satsade på Daevnie och den glesa skog som bjudit på så fantastisk åkning de tidigare åren.

Vi blev inte besvikna den här gången heller, då det för att citera gruppledare Simon fanns ”läskigt mycket snö” och de enda spår vi såg till förutom de vi själva gjorde tillhörde en (1) hare. Det blev en mäkta njutbar avslutning på en succéartad helg, vilket även liftgruppen skrev under på.

Hemlig skog

Först på plats

Peter

Härliga svängar …

Daniel

… och fri lek …

Linda

… i djup snö …

Icke-berömd ravin

… utan hinder

Gruppbild under färd

Alla på rad

Hundpromenad på ÖTC-vis

Fluff!

En viktig del i FHF:s uppdragsbeskrivning är att ”söka de orörda åken”, vilket vi verkligen lyckades med även denna gång. Vi är lite kluvna till att använda begreppet ”topptur” för att beskriva vad arrangemanget handlar om, då vi inte alltid tar oss upp på eller ens siktar mot toppar, utan vi åker dit där snön och därmed åkningen är bäst. Ofta hamnar vi då i en snörik skog någonstans, för är det något vi i den här klubben blivit bra på så är det att snoka upp hemliga skogar med massor av lössnö som ingen annan hittar…

Så, vi ses väl på nästa års fiesta, var vi än hamnar då? (Svar: Ja.)

Telisväder

Tack för i år!

Filmbevis: