Lössnöfest för löshälsfolk bland kittlande fjäll

Så var ännu en lyckad Free Heel Fiesta över, denna gång – förvånande nog – med halva deltagarantalet mot för ifjol. Vi styrde åter kosan mot Kittelfjäll, som trots en påtaglig snöbrist erbjöd riktigt fin åkning förra gången, och i år var det annat ljud i skällan: stället låg stadigt kring (eller över) 1,5 m snödjup större delen av vintern vilket tillsammans med en distinkt avsaknad av blidväder lovade mycket gott. Kanske skulle detta bli den bästa fiestan hittills?

Fredagen grydde klar och kall, men vinden lyste med sin frånvaro och solen värmde ordentligt så hela gänget bestämde sig för att satsa på vidderna i Grönfjällsområdet. Väl inne i Grantonsskalet tog sig Katarinas grupp upp på sydsidan för några riktigt härliga åk, medan Simons grupp fortsatte till samma ställe på nordsidan som under fjolårssöndagen, fast nu tillät vinden och tiden att vi tog oss hela vägen till toppen av Jillie Skaarjehke. Nedfärden var betydligt bättre än sist i ett ordentligt långt åk, där den andra halvan ägde rum i en naturlig halfpipe.

Senare på eftermiddagen sammanstrålade grupperna uppe på den södra ryggen för ytterligare något kortare åk innan det var dags att anträda återfärden. Här delade vi åter på oss och tog varsin sida – och båda grupperna fick riktiga kanonåk som avslutning på en superb första dag!

Dag två började bättre än vad prognosen hävdade, med utfärdad vädervarning och allt. Katarinas grupp drog till Kana(a)ns land medan Simons grupp siktade mot Borkafjället, men efter att ha fått syn på en avskräckande mängd skidspår i sluttningen på andra sidan sjön ändrades den sistnämnda planen till Daevnie istället. Vinden tilltog allt mer och så småningom stod det klart att det inte skulle bli någon topp idag, men skogsåkningen var smått fantastisk – ännu bättre än fjolårets, som i sig var kanonfin.

Vinden blev allt värre under lördagseftermiddagen, med snöfall och dis som drog in från väster – något som långfararna slapp undan p.g.a. sin ostligare position. På kvällen hölls en smärre prisutdelning för s.k. ”anmärkningsvärda insatser” med prylar från vår sponsor Naturkompaniet i Östersund, sedan var det marsch i säng till vindens tjut.

På morgonen kändes det inte alltför illa ändå – verkligen inte så hårt som nämnda varning utlovade. Nog blåste det ordentligt uppe på fjället alltid, så hela gänget hamnade i Daevnieskogen, där snön hade ändrats betänkligt från dagen innan på grund av allt driv och ett nyligen omstartat snöfall. Åkningen blev därför utmanande, med en mycket högre vurpfrekvens än vanligt hos samtliga, men det var ju mjukt att landa…

Efter en gemensam lunch nere bland skyddande granar sprack det upp och det ymniga snöfallet avtog, så det blev en fin avslutning – och fler vurpor… Vi har en sällsynt god förmåga att nosa upp bra skogsrepor under FHF-turerna, det är bara att konstatera.

Ett stort tack till alla som var med och skapade en sån härlig helg – och särskilt till arrangörerna Tommy och Martin! Och till er som inte var med: Varför var ni inte det? Ni missade verkligen någonting extra!

Slutligen, till er alla: Visst ses vi i djupsnön nästa år??

Från dokumentationsverktyget: