Fest i fjällen

Den tionde upplagan av Fjällfest i Storulvån är till ända, liksom ÖTC:s sjunde deltagande som turarrangör på plats. Prognoserna för årets långhelg var allt annat än lockande, med stora snömängder och halv storm på tapeten, men som alltid är fjällvädret nyckfullt – vilket lyckligtvis gäller åt båda håll.

Torsdagen inleddes med en rektur på förmiddagen, där snön befanns vara i hyfsat gott skick, även om det fanns områden påverkade av nyliga blidor där man fick trycka i kanterna ordentligt. Snöläget i stort var dock det bästa på länge, för allt var vitt – vilket tyvärr även gällde för luften…

Eftermiddagsturen lockade tre deltagare och vid det laget hade det ymniga snöfallet i kombination med drev på höjd fyllt igen många av de hårdare fläckarna, så det blev några riktigt trevliga åk i Personalbacken – högre än så kom vi inte eftersom sikten aldrig blev bättre. Bra start!

Snöfallet och vinden fortsatte hela dagen och natten och sträckte sig även en bit in på fredagsmorgonen, men när det var dags för avfärd var det lugnt och uppehåll. Vi ställde in siktet mot Turisttoppen på Getryggen och under uppvägen kunde samtliga fem deltagare glatt notera att snökvaliteten var mycket god mest överallt.

Vi var bland de första att nå toppen, även om det drog in moln som skymde mycket av utsikten när vi väl stod där, och vi var definitivt de första att åka ner i den alltid lika trevliga sänkan bredvid den södra förtoppen – till flera andra fortfarande klättrande gruppers förtret när vi susade förbi dem. Det blev ett åk till i samma kanonföre och fullgod sikt innan det var dags att söka upp lunchskydd. Vid det laget hade det börjat blåsa lite mer, men när det ändå var så pass bra väder och vi redan befann oss på höjd ville vi inte åka ner till skogen igen, så vi hittade en sluttning där drivsnön låg djup och grävde oss en grop istället.

Efter lunch gick vi upp mot toppen igen via den norra ryggen, men hamnade sedan i dimma vilket gjorde att vi inte hittade den fina linje ner som vi hade sett nerifrån. Nåväl, återstoden av fjället bjöd på superb åkning ner till trädgränsen, där de flesta vände uppåt igen för ytterligare ett riktigt bra åk i Personalbacken. Geten levererar, som alltid – och vädret blev bara bättre under eftermiddagen och kvällen. Vilken dag!

Lördagen kom med mer snö och vind och också mer folk – tio personer i gruppen, varav två på rando (jo, de fick följa med). Även om målet även denna dag var Turisttoppen stod det snart klart att det inte skulle vara värt att försöka, då både sikt- och vindförhållanden blev riktigt dåliga i toppen av Personalbacken, särskilt eftersom det yrde blötsnö hela tiden också – och snön klabbade friskt under hudarna.

Vi aktiverade därför Plan B och gjorde några åk ner mot skogen istället och hade den utsökta tajmingen att hitta på luckor i molnen precis när vi vände skidspetsarna neråt, så vi fick kontraster i backen. Snön var fortsatt fin, så det var mest en fråga om att våga, även om snön började bli sugig längre ner.

Lunchen intogs i skydd av den stora hängdrivan precis under trädgränsen, varefter en kvarvarande tapper kvartett åter tog på stighudarna för att bemästra Personalbacken ännu en gång. Den sporadiska solen hade nu haft tillfälle att värma upp snön ännu mer, så sugigheten kröp allt längre uppåt och det var ibland en kamp att över huvud taget komma neråt utan att slå kullerbyttor – vilket några också gjorde på varierande spektakulära sätt. Det kändes därför som att det var dags att ge sig och hoppas på bättre före till den avslutande dagen.

Söndagen brukar alltid vara en lugn historia och så blev det även i år. Flera planerade turer ställdes in på grund av för få anmälda deltagare, däribland vår, så vår vana trogen gav vi oss ut på en egen avslutande tur istället.

Vädret var bra med uppehåll, höga moln och god sikt – och av och till någon solglimt – men som befarat hade gårdagens mildväder med efterföljande minusgrader skapat ispansar och bristande yta högre upp, så vi kände inte alls för att gå högre än Personalbacken idag heller. Lika dåligt telisföre som det var högre upp, lika bra var det längre ner, där det var sorbet för hela slanten – dessutom helt utan sug idag. Det blev ett par sköna våråk innan lunchserveringen på stationen lockade och festen var över för den här gången.

Sammanfattningsvis var det en rätt så typisk Fjällfest: mycket snö, mycket vind och en del sol, med en hel del bra åkning och glada deltagare. Tack för i år!

…och så den obligatoriska filmen: